Klantig... Javisst

Förutsättningarna för dagen då vi drog till havet för att fiska lite havsöring kunde varit betydligt sämre...
Inte för fisket kanske, men för oss.

När vi kom fram visade, tycker jag, havet sin vackraste sida. Sådär lugnt som det väldigt sällan är.
Ovanligt lugn Klosterfjord.

En "riktig" havsöringfiskare hade väl förmodligen åkt hem men eftersom jag är av den där sorten som tycker att
95% av fisket är njutningen av att komma ut så gjorde det mig mycket lite.

Vi var för dagen tre tappra fiskare, Jag, Daniel och Lennart. Alla som känner MFFS vet vem Daniel är
han finns avbildad med sin flugfångade gädda från Grövlan i en annan historia på denna sida
en riktigt heroisk insats för övrigt.
Daniel riggar spö.

Lennart är en god vän och kollega till oss båda och, visade det sig även denna dag, värre än minken.
Han tog under dagens lopp inte mindre än tre öringar. Inte av den största sorten i och för sig men ändå.
(Lennart är också en stor vän av naturen och fiskar inte för att överleva så han släppte tillbaka
två av dem om jag inte missminner mig) För de som är intresserade så har Lennart, som är en hängiven
fiskare och tillika fotograf en egen sida där han visar upp sina alster och kommer med tips och trix.
Det finns en länk till hans sida under vår länksida.
Lennart - Värre är minken

Nåväl, tillbaka till det jag egentligen tänkt skriva om: Nämligen det här med att tappa koncentrationen.

Nu menar jag inte det klassiska sättet, det man råkar ut för varenda gång fisken är lite svårflirtad
när man frestar den med torrfluga. När man stått och tittat på flugan och väntat på hugget i vad som
ibland känns som timmar, och så hugger det för att man tittar bort i tre sekunder.
Det tycker jag att man blivit bättre på under åren som gått, man använder öronen på något vis och
tar många ändå i dessa lägen. Nä jag menar den riktiga koncentrationen.
Sportfiskarens koncentration, den som egentligen sitter i ryggmärgen.

Det börjar lite försiktigt denna dag med att Lennart tar med oss på en sightseeing till ett av de
ställen han brukar passera när han åker och fiskar havsöring runt Viskans mynning.
Vi startar fiskedagen med att stå på en bro och titta efter lax. Eftersom jag tycker att det är en
riktig rolig grej blev jag upprymd av att vi faktiskt såg riktigt många, och på ett ställe jag aldrig
tittat efter lax förut.

Nåväl, vi drar vidare för att parkera bilen ta med våra prylar ut till stället vi tänker
fiska på riggar upp allt och... klart.

Jag vadar ut en bit mot strömfåran för att lägga några kast och njuter i fulla drag, jag känner
också, efter några kast, till min stora glädje att det är en fisk och nyper lite i min fluga...
(det var för övrigt det enda jag kände den dagen och det var förmodligen en av de tre Lennart tog).

Efter detta blir det som så många gånger förut, vada försiktigt en bit, kasta av området, vada försiktigt en
bit, kasta av omr... ja ja ni förstår säkert vad jag menar.

När det gått några timmar så bestämmer jag mig för att gå över ån till andra sidan ån vilket, för er som
inte varit och fiskat i Viskans mynning, inte är gjort i en handvändning. Väl över på andra sidan börjar jag
tänka ut en plan; jag går ut ganska rakt ut men ändå något åt höger eftersom jag vet att det finns en djuphåla
lite till vänster. Vadandet tar återigen fart jag kastar av områdena vadar vidare, kastar av...

Nu skall tilläggas, återigen för er som inte varit på platsen, att området är väldigt lerigt.
Står man på ett ställe länge så sitter man fast riktigt bra och det är ganska tungvadat.
Jag har iallafall i detta läge vadat runt alltihop och kommer fram till strömfåran fast nu ifrån andra hållet.

Väl framme här så hittar jag det; revet, låt oss kalla det rev fastän revel egentligen vore mer rätt, jag tänkt
mig till och här är det grunt. Revet syns tydligt när det är ebb och det började synas i ytan när jag kom fram.
Jag ställer mig på detta rev och kastar en stund utåt mot strömfåran och känner... just det, INGENTING.

Det är nu det händer... en av de saker som inte får hända.

Tänk tillbaka: Jag gick över viskan för att komma till detta ställe, vadar runt för att det är så djupt
att det inte ens GÅR att vada strax innanför revet. En håla... En håla i en i övrigt ganska vidsträckt sandbotten.
Inte jättedjup hela vägen men det är en håla... Och varför gick fiskaren över ån... Jo för han kände till den
jag gick runt den, långt runt den för att inte störa innan jag kommit till ett bra ställe för att kunna fiska av området.
Glad i hågen för att jag kommit fram till revet står jag där och kastar av FEL område... utåt mot strömfåran.
Jag skulle ju ha fiskat i hålan... inåt.

Detta har ju, till mitt eget försvar, tagit mig ett tag att genomföra men ändå... Nu hade jag stått där ett tag.
Mina kompisar började röra sig inåt land på andra sidan. Jag kände att lite korv med bröd och en öl
skulle sitta som en fläskläpp...
Så jag börjar gå tillbaka... mot hålan... tar ett steg ned i hålan efter att jag stått och tänkt:
Det är för djupt åt höger men jag kan nog gå över om jag håller lite åt vänster...

JAG TÄNKTE PÅ DET! Men jag tänkte inte på vad jag tänkte på... visst är det fantastiskt

"Jag kan inte vada där för där är hålan..."

Jag kliver ner från kanten av revet jag stått på och börjar vada inåt... Detta är nog egentligen ett av
de tillfällen då man kan använda sig Daniels världsberömda uttryck "tokvada".
Jag hinner inte mer än tre-fyra steg förrän jag möter den... fisken... när jag ser denna magnifika varelse
inser jag mitt misstag...
Jag skrämmer inte iväg den sådär väldigt, bara lite lagom, sådär som när man väjer för varandra i en affär
eller på trottoaren. Jag riktigt kände det hur fisken funderade på om han/hon skulle simma till
höger eller vänster om mig.

Den bestämde sig för att vända, nästan retligt sakta vände den och simmade lugnt vidare.

Jag svor inte... då...

Jag funderar på denna utomordentliga klantighet ibland, det måste varit en lax, jag hade aldrig landat
den med mitt nio fots enhands 5/6-spö men det hade varit underbart att lura den att ta flugan.
Jag kunde försökt hålla den i någon minut, hojtat till mina kompisar... men icke.

Idag gör det inte så mycket längre men jag har förhoppningsvis lärt mig något av det.

GÖR DET DU PLANERAT!

Om du vet om ett ställe tappa inte koncentrationen så illa så att du glömmer av det du tagit dig till
stället för att göra, gör DET ANDRA efter det du hade planerat så händer inte en sån här grej...

Nåja, när jag flugfiskat tjugo år till så kanske jag tänker lite mer på vad jag gör...

Skitfiske på er och:

Vada lugnt därute!

Per

Till startsidan!